Sök:

Örtmedicin

Bättre hälsa med naturens egen medicin

Örtmedicinens historia

Så länge som människan har funnits på jorden har man på ett eller annat sätt använt sig av växer för att lindra smärta, dämpa feber, desinficera sår och mycket annat. Många av de växer som finns omkring oss har en medicinal inverkan på den mänskliga kroppen, men numera nyttjar man inte naturapoteket alls till förmån för doktorer och receptbelagda läkemedel. Och väl är det. Eftersom den gamla kunskapen om medicinalväxterna är så gott som förlorad hos majoriteten av människorna är det lätt att man feldoserar, väljer fel växt mm. om man som novis skulle få för sig att gå ut i skog och mark och plocka växter att medicinera sig med. Istället ska man om man är intresserad av örtmedicin vända sig till någon som är kunnig på området så att man vet att man får rätt växter och örter med sig hem.

Människan har genom tiderna varit väldigt kunnig om växters påverkan på den mänskliga kroppen, det har varit en kunskap som förts vidare muntligt genom historier och berättelser och när människan lärde sig skriva användes skriftliga anteckningar som stöd för minnet.

Man har hittat lertavlor med kilskrift från 4000 f.Kr där man beskriver användandet av opiumvallmo, lakritsrot och timjan som medicinalväxter. Tavlorna tillhörde ett högt utvecklat folk, kallat sumererna. När babylonier och assyrier så småningom tog över den sumeriska kulturen växte kunnandet om växtmedicin, och skrifter från deras tid visar bland annat att de var väl insatta i vitlökens antiseptiska verkan.

I Egypten på 3000 talet f.Kr var kunnandet om medicin högt utvecklad. Nedtecknat i flera papyrus- rullar finns recept på mediciner som användes då. Den mest värdefulla rullen heter Papyrus Ebers och den innehåller över 800 recept plus en förteckning på 700 inhemska och utländska droger som samlats och nedtecknats under många år. Kunnandet av bland annat aloe vera, malört, bolmört, hampa och pepparmynta var stort, och egyptierna använde sig också av mediciner från djurriket som inälvor och exkrementer, och de använde sig också av giftiga ämnen som arsenik och kvicksilver. I Papyrus Ebres finns beskrivningar på lösningar, teer, omslag, salvor och mycket annat. Recepten är kryptiskt skrivna eftersom man inte ville att kunskapen skulle kunna spridas mer än till heliga präster.

En sådan helig präst var Imhotep som var var rådgivare till kung Zoser på 2900 talet f.Kr. Har var vad bland de första som ordinerade mögligt bröd till sjuka, vilket fungerade som ett slags penicillin, och att stryka honung på infekterade sår eftersom honung har en antiseptisk verkan.

Under antiken utvecklades kunnandet om medicinen och det utvecklades behandlingsformer som var vedertagna i århundraden efter antiken. Läkekonstens fader, Hippokrates skrev på 400 talet f.Kr en skrift som kom att kallas Corpus Hippocraticum där han beskrev orsaker till sjukdom och vad man skulle göra åt det. Han hade en filosofisk syn på sjukdomar och drog paralleller mellan den mänskliga kroppen och världen i sig. Kroppens fyra kardinalvätskor, svart galla, gul galla, blod och slem jämförde han med de fyra elementen jord, eld, luft och vatten. Rubbas balansen, harmonin, mellan kroppsvätskorna blir man sjuk och man man tvungen att återställa balansen för att bli frisk. Behandlingarna kunde gå ut på åderlåtning, lavemang, svettning, tappning på olika vätskor som den sjuke hade för mycket av och givetvis också örtbehandlingar.

På 300-talet f.Kr delades grenarna inom kunnandet av örtmedicin. Den ena grenen var mer filosofiskt lagd medan den andra var mer praktiskt lagd. Det utvecklades mirakelmediciner som sas bota mot allt, såväl som bett som förkylning och mirakelmedicinerna kunde bestå av 30- 60 olika ingredienser där många var mer eller mindre giftiga.

En man vid namn Aulus Celsus skrev en förteckning på 250 växtdroger, hur man beredde dem och när man använde dem. Förteckningen gick under namnet ”De Medicina”.

I romarriket fanns en framgångsrik man som hette Galenus. Han utvecklade Hippokrates idéer och har var riktigt intresserad av de växter som kom i hans väg och har skrev själv en förteckning på cirka 500 medicinalväxter och en del animaliska och kemiska preparat. Han beskrev också var man kunde hitta växterna, hur de trivdes, hur man preparerade dem och när man skulle använda dem.

Under medeltiden fortsatte man som man gjorde på antiken. Skillnaden var att kunskapen hölls av nunnor och munkar och det var de som fortsatte arbetet med att dokumentera växter.Från 1500 talet och framåt utvecklades kunnandet ytterligare. Framför allt i samband med Columbus’ resor. Han tog med sig växter och kunskap från från fjärran länder och allt dokumenterades. Under många års tid skrevs det böcker där man samlade all information om medicinalväxterna. Tre tyska botaniker anses vara de som först gav ut böcker som handlade om örtmedicin och dess användning. Det var Hieronymus Bock, Otto Brunfels och Leonard Fuchs som gav ut en bok var. Jocob Tabernaeumontanus, en lärjunge till Bock och Brunfels, skrev en bok med 3000 beskrivningar om växter och dess användning och Oleus Bromelius, en stadsläkare i Göteborg, skrev den första svenska boken om medicinalväxter 1690. Den handlade om växterna som växte vilt i Göteborgs närhet och han samlade information om cirka 600 växter.

Numera används det så gott som aldrig örtmedicin som skolmedicin i Sverige. Istället använder man syntiserade verksamma ämnen som tidigare kommit från växter. Den största fördelen genom att medicinera på detta vis är att man kan sköta doseringen mer exakt, och minska risken för överdosering. I Sverige finns det 90 godkända naturläkemedel och 150 andra som tillsvidare är godkända av livsmedelsverket. Användandet av örtmedicin är lågt, cirka 10% av befolkningen har någon gång använt sig av naturläkemedel, att jämföra med Tysklands befolkning där motsvarande tal är på 90%.


  1. Ej kommenterad.
Kommentera