Sök:

Örtmedicin

Bättre hälsa med naturens egen medicin

Forngrekisk medicin

Den första berömda läkaren under antiken var Hippokrates som levde i Grekland under 400-talet f. Kr.
Hippokrates (ca 460-377fKr) har blivit tillkallad medicinens eller läkekonstens fader. Han ansåg att sjukdom kom ifrån naturen och inte gudarna. Han var den förste läkaren som faktiskt undersökte sina patienter och som tyckte att läkaren skulle snarare behandla patienten än hans sjukdom. Detta baserades på åsikten att sjukdom är en oenighet och obalans i patientens liv. För att behandla patienten, skulle läkaren ta hänsyn till dennas personlighet, levnadssätt, miljö och matvanor.
Hippokrates sade t.o.m. att epilepsi orsakades av en blockad i hjärnan. När pesten bröt ut rekommenderade han att folk brände sina kläder och kokade vattnet innan de drack det. Det skulle ta 2000 år innan detta återupptäcktes. Hippokrates ansåg att hälsan är god när blod, gul galla, svart galla och flegma är i balans. När vi kräks, hostar eller svettas, försöker kroppen bli av med en eller flera av dessa ämnen,
Hans läror finns bevarade i en stor skriftsamling “Corpus Hippocraticum”, kallade för Hippokraterna och innehåller ca.70 böcker. Texterna behandlar en mängd skilda områden, utförliga kliniska beskrivningar, anatomi, kvinno- och barnsjukdomar, epidemiologi och kirurgi, liksom diagnos och prognos, dietik och klimatlära. I böckerna omtalas närmare 400 olika örter som kan användas i läkande syfte – bland andra anis, persilja, fänkål och ricinusfrö (ricinolja). Den hippokratiska eden, som han möjligtvis inte själv skrev, svärs fortfarande av nya läkare i många delar av världen. Denna eden är grunden för Världshälsoorganisationens (WHO) etik. Hippokrates introducerade också läkarens tystnadsplikt som alla läkare tillämpar idag.Humoralpatologin, som bl.a. Hippokrates ägnade sig åt, hade sitt ursprung i elementärläran. Greken Empedokles ansåg att allt skapat föddes ur en kamp mellan två grundläggande krafter: kärleken och kampen. Det som skapades bestod av de fyra grundelementen: Jord, Luft, Eld, och Vatten, som är symboler för grundläggande egenskaper, och ska inte tolkas bokstavligt.

Grekerna dominerade läkekonsten även under romartiden. Det var läkaren och vetenskapsmannen Pedanius Dioscorides (ca 40-90 f. Kr), som skrev det stora samlingsverket “De Materia Medica”, uppdelat på fem böcker. “De Materia Medica” finns ungefär 500 läkeväxter beskrivna och avbildade. Dioscorides beskriver mycket noggrant växternas botaniska ursprung, deras användning och hur läkemedel kan framställas ur dem, t.ex. hur man genom att pressa frön och frukter utvinner feta oljor som olivolja, mandelolja och sesamolja. Här behandlas också utförligt olika läkeörter som gentianarot, aloe, malört, dill, fänkål, koriander m. fl.
Dioscorides är den förste man känner till som använde aspirinliknande mediciner, som han framställde ur vitpilens blad. Dioscorides stora verk blev den främsta informationskälla som användes i omkring 500 år.
Romarna i sin tur var inte särskilt intresserade av läkekonsten, utan intresserade sig mest för krig. Läkekonsten överlät man till gudomarna, men man trodde att man mådde bra av att äta sunt och av att röra på sig. Man lärde sig mycket om kirurgi på slagfälten, trots att medicin inte var så intressant.
Det fanns dock en läkare i Rom som var dominerande med Dioscorides och hette Galenos (129-199 e Kr). Galenos markerade kombinationen av olika ingredienser och var banbrytare när det var fråga om hur läkemedlen skulle beredas. Med hjälp av ett 500-tal olika örter och växter tillverkade Galenos piller, salvor, plåster, dekokter etc. Galenos var också först med att blanda olika växt- ingredienser till hudkrämer.

Romaren Celsus skrev en bok där han beskrev 250 mediciner, men den kom bort. Den återfanns på 1400-talet och påven Nicolaus V lät trycka om den då. Under renässansen fick boken stor betydelse och kom ut i flera upplagor.


  1. Ej kommenterad.
Kommentera